WeBible

1 - När Simon fick höra att Tryfon hade samlat en stor här för att tåga in i Judeen och ödelägga det,

2 - och när han såg att folket var uppfyllt av bävan och förskräckelse, drog han upp till Jerusalem och församlade ] folket.

3 - Och han talade uppmuntrande ord till dem och sade till dem: »I veten själva allt vad vi allasammans, jag och mina bröder och min faders hus, hava gjort för lagen och helgedomen, så ock vilka strider och trångmål vi hava utstått.

4 - Därför hava ock alla mina bröder omkommit för Israels skull, så att jag är den ende som är kvar.

5 - Men bort det, att jags någonsin i nödens stund skulle skona mitt liv! Jag är ju icke förmer än mina bröder.

6 - Nej, jag vill tvärtom bliva en hämnare för mitt folk och för helgedomen och för våra kvinnor och barn, eftersom alla hedningar i sitt hat hava församlat sig för att utrota oss.»

7 - Då flammade folkets mod åter upp, så snart de hörde dessa ord,

8 - och de svarade med hög röst och sade: »Du skall vara vår anförare i Judas’ och Jonatans, din broders, ställe;

9 - du skall föra vår strid, och allt vad du bjuder oss, det vilja vi göra.»

10 - Han samlade nu alla stridbara män och lät med all hast bygga Jerusalems murar färdiga och befäste staden runt omkring.

11 - Och han sände Jonatan, Absaloms son, med en ansenlig häravdelning till Joppe; denne tvingade invånarna att draga ut ur staden och stannade själv kvar där.

12 - Men Tryfon bröt med en stor här upp från Ptolemais för att tåga in i Judeen, och han förde därvid Jonatan med sig såsom fånge.

13 - Men Simon lägrade sig i Adida, mitt för slättlandet.

14 - När Tryfon fick veta att Simon hade trätt i sin broder Jonatans ställe, och att han ämnade giva sig i strid med honom, skickade han sändebud till honom och lät säga: 15 »Det är för de penningars skull vilka din broder Jonatan är skyldig den kungliga skattkammaren för de ämbeten han har innehaft, som vi hålla honom fången.

16 - Men sänd nu ett hundra talenter silver, och två av hans söner såsom gisslan, för att han icke, när han har blivit frigiven, må avfalla från oss; då vilja vi giva honom fri.»

17 - Simon förstod visserligen att det låg svek i deras ord till honom; men han sände likväl efter penningarna och gossarna för att icke ådraga sig stor ovilja hos folket.

18 - De kunde ju eljest hava sagt att Jonatan hade mist livet, därför att brodern icke hade sänt penningarna och gossarna till honom.

19 - Han sände alltså gossarna åstad, så ock de ett hundra talenterna. Men Tryfon svek sitt ord och gav icke Jonatan fri.

20 - Sedan kom han tågande för att infalla i landet och ödelägga det. Och han tog en omväg över Adora. Men Simon och hans här tågade jämsides med honom till var plats, vart han än drog.

21 - Och besättningen på borgen sände gång på gång budbärare till Tryfon, vilka skulle bedja honom att skyndsamt komma till dem genom öknen och sända dem livsmedel.

22 - Då lät Tryfon alla sina ryttare göra sig redo för att avgå dit. Men i den natten föll det så mycket snö att han icke kunde komma fram för snöns skull. Då bröt han upp och drog till Galaaditis.

23 - När han nu närmade sig Baskama, lät han avliva Jonatan; och denne blev begraven där.

24 - Men Tryfon vände om och drog hem till sitt land igen.

25 - Då sände Simon åstad och lät hämta sin broder Jonatans ben; och han begrov honom i Modein, hans fäders stad.

26 - Och hela Israel höll stor dödsklagan efter honom och sörjde honom i många dagar.

27 - Och Simon lät på sin faders och sina bröders grav uppföra en hög och vitt omkring synlig byggnad, med huggen sten på framsidan och baksidan.

28 - På denna lät han uppställa sju pyramider, den ena mitt emot den andra, för sin fader och sin moder och sina fyra bröder.

29 - Och för dessa pyramider lät han förfärdiga konstnärliga prydnader, och lät däromkring uppresa stora pelare och på pelarna framställa vapenrustningar till evärdlig åminnelse och bredvid rustningarna inhuggna skepp, så att det hela skulle vara synligt för alla som seglade på havet.

30 - Sådan var den gravvård som han lät uppföra i Modein, och den finnes kvar där ännu i dag.

31 - Men Tryfon handlade svekfullt mot den unge konung Antiokus och lät avliva honom.

32 - Och han uppträdde såsom konung i hans ställe och satte Asiens krona på sitt huvud och for mycket våldsamt fram i landet.

33 - Simon förstärkte nu fästningarna i Judeen och skyddade dem runt omkring med höga torn och starka murar och med portar och bommar; och han lade upp livsmedel i fästningarna.

34 - Därefter utvalde Simon några män, som han sände till konung Demetrius för att utverka eftergifter åt landet, eftersom Tryfon icke gjorde annat än plundrade.

35 - Och konung Demetrius svarade honom härpå i ett brev, som han sände honom. Det brev som han så skrev till honom lydde på följande sätt:

36 - »Konung Demetrius hälsar översteprästen och konungarnas vän Simon, så ock de äldste och det judiska folket.

37 - Den krans av guld och den palmkvist som I haven sänt oss hava vi mottagit. Och vi äro redo att ingå en slutgiltig fred med eder och att skriva till ämbetsmännen att de skola bevilja eder eftergifter.

38 - Allt vad vi hava fastställt med avseende på eder står fast, och de fästningar som I haven byggt må tillhöra eder.

39 - Vi tillgiva eder ock de förseelser och felsteg som I haven begått intill denna dag, och vi efterskänka jämväl den kransskatt som I hittills haven varit skyldiga att betala; ej heller må övriga avgifter som hava plägat utkrävas i Jerusalem vidare utkrävas där.

40 - Och de av eder, som kunna vara lämpliga till att upptagas i vår livvakt, må upptagas däri. Och må nu fred råda mellan oss.»

41 - År 170 blev så hedningarnas ok avlyft från Israel.

42 - Och Israels folk begynte nu att i urkunder och rättshandlingar skriva: »I Simons, judarnas store översteprästs, befälhavares och furstes, första år.»

43 - Vid den tiden lägrade sig Simon framför Gasara och inneslöt staden med krigsfolk. Och han lät förfärdiga en stormmaskin och förde fram den mot staden; han lyckades så att göra en öppning i ett torn och intog det.

44 - Då nu de som voro inne i stormmaskinen rusade in i staden, uppstod en stor förvirring där.

45 - Och stadens invånare stego i sönderrivna kläder upp på murarna, tillika med kvinnor och barn, och ropade med hög röst och bådo att Simon skulle ingå förlikning med dem

46 - och sade: »Handla icke med oss efter våra onda gärningar, utan efter din barmhärtighet.»

47 - Simon gick då in på en förlikning med dem och upphörde att strida mot dem. Men han tvingade dem att draga ut ur staden och lät rena de hus i vilka avgudabilderna funnos, och så gjorde han sitt intåg i den under psalmer och lovsånger.

48 - Han förde därefter allt orent bort ur staden och lät män som höllo lagen bosätta sig där; och han befäste den ytterligare och byggde där ett hus åt sig själv.

49 - Men eftersom besättningen på borgen i Jerusalem var avskuren från landsbygden, så att de varken kunde gå ut eller gå in, och varken kunde köpa eller sälja, uppstod en svår hungersnöd bland dem; och ganska många av dem omkommo av svält.

50 - Då ropade de till Simon att han skulle ingå förlikning med dem. Och han gick in härpå och lät dem draga ut från platsen och renade borgen från all besmittelse.

51 - Och han gjorde sitt intåg i borgen på tjugutredje dagen i andra månaden av år 171, under lovprisning och med palmkvistar och under ljudet av harpor, cymbaler och psaltare och av psalmer och sånger, därför att en så farlig fiende hade blivit fördriven ur Israel.

52 - Och han bestämde att de årligen skulle fira denna dag under glädje. Därefter befäste han ytterligare tempelberget invid borgen; och där bodde han själv med de sina.

53 - Men när Simon såg att hans son Johannes var en dugande man, satte han honom till anförare för hela hären. Och Johannes bodde i Gasara.